Vi stannade en extra dag nere i Naro moru, vid bergets fot för att duscha ett par gånger, torka tältet och tvätta alla kläder, innan vi på onsdagseftermiddagen åter kom på rull. Vi hade ju tänkt ta oss söderut genom Tanzania efter bravaderna på berget, men som vanligt kom vi på bättre tankar. Uganda är nog mest känt för de vilda bergsgorillorna i vulkanområdet på gränsen mot Rwanda. Men vad som lockade oss var de beryktade forsarna vid nilens startort Jinja, vid Victoriasjõns norra kust.
Det som talade emot vår nya destination var det kuperade landskap kallat the great rift valley och ständigt återkommande magproblem. Great rift är, som namnet antyder; en stor spricka i marken, omkring 6000km lång, som sträcker sig från

i söder till Syrien i norr. Våran önskan att komma ifrån avgasmolnen på motorvägarna slog in när vi någonstans strax utanför Naro moru rullade in på en oerhört tvivelaktig väg som inte fanns med på våran karta. Vägen, som var den tredje sämsta väg jag någonsin sett, skulle vara en genväg till Naivasha och nationalparken Hells Gate. Men efter en halv dag och ca 30km, (där varenda skruv på cykeln försökte göra sig fri) kom vi ut på en asfaltsväg som antingen skulle ta oss till Nyahururu i norr, eller Nairobi i söder innan vi kunde svänga västerut mot Naivasha. Vi gjorde en chansning och försökte korsa Aberdare nationalpark via en kostig som ledde rakt in i skogen. Men stigen tog slut efter några kilometer och vi blev tvungna att vända. Tur var väl det, när vi i efterhand fått höra vilka djur som bor där. Vi trampade norrut mot Nyahururu och gjorde i kvällningen läger bland träden på en stor kulle.
Mars, april och oktober, november är regnperiod i Kenya. Skillnaden mellan regnperiod och torrperiod i Kenya, är att under torrperioden är det svårt som fan att hitta vatten och många brunnar sinar. Regnperioden å andra sidan, kommer med översvämningar och tungt regn nästan varenda eftermiddag och natt. När vi korsat den förbannade sprickan och tagit oss 45 mil västerut från Mt Kenya stannade vi med våran dyblöta utrustning i en större stad kallad Eldoret. Vi tog in på hotell för att få sova i en säng och torka tält o.s.v. Natten kom och rännskitan med den. Vi var så dåliga att vi på morgonen efter beslutade att stanna en natt till. Jag försökte hitta en dator att skriva blogginlägg om Mt Kenya på, då jag var rätt säker på att jag inte skulle hitta internet med telefonen och därför inte kunna ladda upp som vanligt. Det slutade med att vi 3 dagar senare lämnade Eldoret på ett lastbilsflak, med för min del en åter tillräckligt stabil mage, men ännu i stress över att försöka hinna till Jinja i tid till att träffa Adam. Honom hade vi inte sett sedan den där morgonen, över en månad tidigare, som han anlände till Isiolo, när vi precis lämnade staden. Han hade redan varit i Jinja i en vecka, men eftersom han var skyldig mej någon öl sen tidigare gick han med på att vänta några dagar. Trots 8h vid datorer hade jag ännu inte skrivit klart bloggen. Jag började tröttna rejält på att sitta och skriva på trasiga tangentbord utan å,ä,ö och när jag några dagar senare spenderade ytterligare 3h med att klippa och klistra in varje å, ä och ö för sig, tröttnade jag till slut på allt och bara skickade upp det, utan att ens läst igenom allt. Skönt.
Vi hade liftat 10 mil från Eldoret till gränsen mot Uganda och ytterligare 10 mil från gränsen och slutligen cyklat de sista 7 milen den dagen, men kom ändå inte fram till Jinja innan Adam börjat cykla vidare mot Rwanda. Vi njöt av dagar med rafting och kayaking och kvällar med öl och trevligt sällskap.
Efter nästan en vecka i det tillståndet fick vi för oss att vi skulle åka tillbaka till Kenya och ta oss till Naivasha, som tidigare planerat. Så det gjorde vi. 550 km och 5 dagars h

/Pattepk

För en bergsbestingning krävs en hel del utrustning, mat och tid. Både Danne och jag kände att det var värt att lägga en del extra pengar på bärhjälp för först och främst maten, men även för tält och specialutrusnting, så att vi kunde lägga till fler dagar och satsa på en bra acklimatisering utan att köra slut kropparna med för tung packning och för att ha storre chanser att nå toppen utan att råka ut för höjdsjuka. Vårat crew bestod således av två guider; en teknisk guide, en vandringsguide och två porters (bärare). Vi valde att skjuta upp starten på bestigningen med 4 dagar till måndagen för att jag hade drabbats av någon tarmbakterie och precis påbörjat en antibiotikakur som jag ville se verkade innan vi skulle gå ivag. Men på måndagen vid lunchtid var allt ready to go.

Efter 5 minuter började det regna, så det kom som en perfekt ursäkt för första rasten. När regnstället var på, tittade jag med rynkade ögonbryn ner på mina Salomon vandringsskor och vickade på tårna. Jag undrade hur länge deras softshelltyg skulle stå emot så kraftig nederbörd. Vägen blev till välling och en kvart senare var tårna blöta. Jag sket i det och knatade på, för kängorna vi hyrt tänkte jag bära så få mil som möjligt, för de satt ärligt talat kasst. Vägen var lerig, men stigningen var inte kraftig och vårat crew hade mycket att bära på i början, så när vi plötsligt stog öga mot öga med 3 bufflar hade vi ingen aning om vad vi skulle göra, for guiden och bärarna var någonstans på andra sidan förra svängen och vi vågade inte vända oss om och ropa. Vi stog still alla 5 och stirrade på varandra ett par långa sekunder, sen beslutade bufflarna att lägga benen på ryggen och trava in i den täta vegetationen. Vi rörde oss inte ur fläcken förräns guiderna kom ifatt oss och när vi frågade guiden skrattade han och sa att de bara är farliga om de är ensamma, då väljer de tydligen gärna att gå till attack istället för att ta till flykten. De hade formodligen kommit ut på vägen för det var så blött inne i skogen. När vi på kvällnigen nådde vårat dagsmål; Met station pa 3040m höjd var vi lättade att få komma in under tak. Vi hängde upp blöta saker och bytte kläder medans grabbarna lagade mat. När vi ätit färdigt hade det tillfälligt slutat regna, så vi passade på att sätta upp tältet i mörkret.

Ovädret återkom under natten, men vi sov gott och vaknade inte förräns solen vänt sina varma strålar mot tältet. När vi kommit ut ur tältet var frukosten färdig, så vi lät tältet stå och torka i solen medans vi åt. Men när vi sen packade ner tältet var vi glada att vi slapp bära på det nu, dubbelt så tungt pga all fukt. Från Met station hade vi 1300m att stiga till nästa natts lager vid Mackinders Camp, så vi gav oss iväg med långsamma men beslutsamma steg. Vi fick veta att det skulle bli riktigt brant stigning fram till bergsryggen där vi skulle äta lunch, sen skulle det plana ut de sista 300 höjdmetrarna och det kändes lite oroligt med så kraftig stigning till 4000m utan acklimatisering, men vi hade lagt in 2 natter vid Mackinders av den anledningen. Det fanns inga andra stugor däremellan så vi körde på. Vägen tog slut och plötsligt gick vi mitt i en liten bäck, för det verkade vara den bästa stigen. Det var hårt slit och höjden började kännas i lungorna. Andhämtningen blev högljudd och djup och man längtade efter varje liten paus. En stund innan lunch började Danne känna av ett tryck i huvudet som efter lunch övergått i spänningshuvudvark. Av nån anledning orkade han inte vänta på att guiden och bärarna skulle packa bort lunchen, så han började gå i förväg. Jag tänkte att stigen hade blivit mycket tydligare sen vi nått bergsryggen, så det ska ju inte vara så svårt. Efter bara några hundra meter drog tunga, mörka moln in som tät dimma över oss och när jag tittade upp var danne nästan 50 meter framför mej, men jag såg ingen ledvisare (de 2 meter höga röd/vita stolparna som används för att markera ut lederna), alla landmärken var täckta i dimman och stigen verkade ha försvunnit. Danne traskade dock på i stadig takt, så jag antog att det kanske bara var jag som kommit lite utanför stigen bland de meterhoga grastovorna. Jag ropade genom vinden som blåst upp och frågade om Danne såg leden och han svarade att han trodde den gick på andra sidan de stora klippblocken han precis börjat klättra upp på. Jag hade samma känsla, men de våta klipporna såg inte säkra ut att försöka ta sig över, så jag sa att jag ville gå tillbaks. Hans svar att han inte orkade gå tillbaks gjorde mej lite orolig. Jag hade hört om folk som blivit rejält förvirrade av höjdsjuka och undrade om det var det som var på väg att hända. Men han gick med på att kolla bara en liten bit längre fram om det verkade möjligt att komma över och att om det inte var så, skulle vi försöka ta oss tillbaka till lunchplatsen. 1 minut senare uppenbarade sig en smidig passage över klipporna. När vi var över på andra sidan satte vi oss för att vila och diskutera nästa move. Plötsligt lättade dimman och kanske 100 meter bort till höger såg vi en vacker ledvisare samtidigt som guiden fick syn på oss och ropade våra namn. Jag andades lättad ut och höjde ett långfinger at Dannes flin. Därifrån hade vi som sagt 300 meters stigning kvar men över ett flackare landskap.

4h senare stapplade vi in vid Mackinders camp. Dannes huvudvärk var mycket värre, så han gick raka vägen in och lade sig på en bänk. Jag satte upp det blöta tältet med frusna fingrar och när jag reste mej upp för att gå in kom Danne utstapplande från stugan, stannade efter ett par steg och och kräktes. Han hade blivit mycket värre. Jag gick in och hällde upp en kopp citronte som jag befallde honom att dricka upp innan jag kom tillbaks från tältet där min ryggsäck låg kvar. När jag kom in igen satt han bara med den fulla koppen i händerna och skakade med sovsäcken utdragen över sina ben. Jag frågade varför han inte drack nånting, men han kunde inte svara begripligt, det var omöjligt att tyda vad han sa. Då vände jag mej till grabbarna som stog och lagade mat och frågade vad vi skulle göra. Jag blev tillsagd att få honom att ta pa sig torra kläder och strumpor, men det var lättare sagt än gjort. Daniel svarade inte på tilltal och verkade oförmogen att ens röra på armarna, så jag och guiden hjälptes åt att få av honom de fuktiga tröjorna och strumporna och på med nya. Sen stoppade jag ner honom i sovsäcken och tvingade i honom ett par koppar te. En timme senare var han åter igen kontaktbar och närvarande. Mycket obehaglig upplevelse, men tydligen inte alls ovanligt i bergen.

Onsdag

Vi hade som sagt lagt in en extra dag pa Mackinders for att vänja kropparna vid hojden, vilket verkade vara väldigt tur med tanke pa att Danne fortfarande inte mådde som folk. Jag var schemalagd for en acklimatiseringsrunda upp till lake twotan på 4666m hojd. Rundan kallas peak circuit och tar bara drygt 2h, men är bra for att pusha kroppen lite extra om man mår bra på 4300m. I ovrigt tog vi det lugnt och forsokte fylla pa vätskenivåerna och kolhydratlagrena i kroppen infor kommande dagars provningar.

Torsdag

Kl 02.25 ringde alarmet. Vi måste skynda oss att packa ihop det istäckta tältet och utrustningen for att hinna få i oss lite kakor och te innan avfärd mot Mt Kenyas tredje hogsta topp, Point Lenana (4985m), som vi ville nå i tid till soluppgången. Trekken dit från Mackinders tar ungefar 3h och på vagen passerar man Austrian Hut (4790m), dar vi tankt spendera kommande natt. Point Lenana ar den topp de flesta som besoker berget kommer for att bestiga. Att nå toppen kraver ingen klättring, utan det ska räcka med scrambling (kravlande over stenar). Så pannlampor på och härlig motivation från min sida. I den långa och branta backen upp till Austrian hut märktes det tydligt for varje paus att snon blev allt djupare och att Danne borjade må sämre igen. Forst kom huvudvärken, sen yrseln och utmattningen. Vi tog snabbt beslutet att han fick stanna i stugan så fort vi nått den. Det var inte värt att riskera morgondagens tekniska klättring bara for att få promenera upp på Point Lenana. Efter att vi släppt av Danne och lite packning i Autrian hut fortsatte jag och vandringsguiden mot Lenana. Snon yrde och vinden hade tilltagit när vi steg ut ur stugan. Guiden erkände att man vanligtvis tog sig upp från andra sidan, men att han visste en bra väg att gå från vårat håll for att slippa gå runt. 30 minuter från stugan upp till toppen trodde han att det skulle ta, men efter 2h, när solen for länge sen gått upp och forvandlat snofallet till iskallt osregn sa jag åt honom att det var dags att forsoka vända tillbaka. Vi befann oss pa en insnoad klippavsats med ett 10 meters stup åt alla hall utom uppåt, där det verkade vara 25 meter livsfarlig klättring som gällde for att ta sig upp. Klippavsatsen som av regnet borjade forvandlas till en isklump var livsfarlig. Skulle man falla ner fran den var det forst 100m neranfor det planade ut tillräckligt for att man skulle kunnat fa stopp på fallet. Jag var livrädd när vi borjade klättra ner fran avsatsen. Det var tillräckligt svårt att ta sig upp, skulle det ens gå att ta sig ner hel? På nåt sätt jag inte minns lyckades vi med det. Sen gled vi halvkontrollerat hela vägen ner till Lewis Glacier och gick längs den tillbaks till stugan. Jag var så trott men så glad over att vara vid liv nar vi nådde stugan. Jag kände egentligen att jag ville aka hem. Trott på “afrikansk” mentalitet. Jag hade fått ge mina reservhandskar till guiden for han hade inte ens tagit med sig egna. Han hade hela tiden pushat for att det var nara toppen enda tills vi befann oss pa avsatsen, dar han upptackte att han inte hade nagon aning om var han var. Som tur var verkade den tekniska guiden mycket vettigare hann jag tanka innan jag somnade.

Vid lunchtid blev vi vackta for att ata. Danne mådde och såg ut som en påse skridskor, jag kande av lite huvudvark men annars var allt tip top. Han sa att han inte tankte forsoka sig på den tekniska klattringen nastkommande dag, utan gå ner 500m på andra sidan berget till Shiptons camp for att se om hojdsjukesymptomen skulle lugna ner sig dar. Det var jakligt tråkigt att hora, men jag kande mej pigg och frasch och ville kora på. Jag tryckte i mej maten for att gå ut och mota den tekniska guiden Duncan, for genomgång av sele, rep, kommunikation och repellering. Plotsligt skingrade sig molnen runt stugan och topparna kom fram. Och vad jag såg gjorde mej uppriktigt sagt skitskraj.

Torsd.

Klockan vackte mej klockan 04.10. Senast 05.00 skulle vi lamna stugan. Hjalm, isyxa, reservrep, sele, cramp-ons, karbiner, kosvans. Allt var med. Vi gick en liten stund ner till Lewis som vi skulle korsa med hjalp av cramp-ons pa fotterna. 06.30 nadde vi klippvaggen. Solen gick precis upp pa andra sidan Point Lenana och nar jag kollade upp for vaggen blev jag osaker pa om jag vetat vad jag gett mej in pa nar jag betalade for det har. Duncan tvekade inte, utan sa fort allt var redo klev han upp till vaggen och borjade klattra. Nar han natt en saker punkt och ankrat sig i vaggen ropade han “climb when you’re ready!”. Jag andades djupt ett par ganger och bestamde mej bara for att gora det. Jag ropade klart och tydligt uppat: “CLIMBING!” Och sa var det igang. Sakta men sakert tog vi oss hogre och hogre, timme efter timme. Solen lyste klart och varmt fram till ungefar 10.30, sen rullade molnen in. Duncan sa att vi borjade narma oss den tekniskt och fysiskt sett svaraste biten. En 25 meter lodrat vagg pa skuggsidan av berget, dar snon lag kvar aret om och dar det fanns fa platser att vila pa. Han tillade att vi maste komma forbi den innan det borjar regna eller snoa. Gjorde vi inte det maste vi vanda tillbaks, men kom vi bara forbi det partiet skulle vi kunna ta oss upp aven om vadret blev daligt. Jag kande mej trott och sliten och ville be om att fa vanda tillbaka nar jag horde det. Men jag bet mej sjalv i tungan och sa: “let’s go!”. Han flinade som svar och vande sig om med det vanliga uttrycket “climbing!”, sen forsvann han runt en avsats och det enda tecknet pa att jag inte var ensammast i hela varlden var hans ryck i repet nar han ville att jag skulle slappa pa mer at honom. Nar vi nadde det svara partiet borjade det dugga. Duncan verkade stressad av det och jag blev lite orolig over om vi skulle bli tvungna att avbryta. Men Duncan sa inget, utan klattrade bara ivag under det vanliga ropet “climbing!” safort jag natt hans position, sakrat mig sjalv med kosvansen och ropat: “I’m safe, climb when you’re ready!”. Jag kunde se hela hans klattring upp till hyllkanten 25 meter upp och det sag jakligt svart ut. Fingrarna borjade domna bort av kylan och det brande i dem nar jag paborjade min klattring. Det tog sin tid och jag tankte hela tiden pa vad jag lart mej av den forhallandevis korta period av bouldering jag hunnit trana pa inomhusvaggarna pa Karbin utanfor Alvsjo i Stockholm innan resan. Ungefar halvvags upp for den svara delen fann jag mej inklamd i en spricka med ena foten instoppad i en mindre spricka som dess enda grepp, den andra foten lirkad runt en vass kant som dess enda grepp medans jag forsokte lirka bort ett ankare med en hand. Jag upptackte att jag inte ens kunde kanna vad jag hade for slags grepp med den andra handen over huvudet, sa jag lamnade ankararet i vaggen och forsokte ta mig uppfor innan jag foll. Nar jag strackte mig upp for att kanna efter grepp med den fria handen tappade jag mitt nastan obefintliga grepp med foten som var instoppad i sprickan och foll. En brakdels sekund senare hangde jag 1 meter langre ner med en kanske 200m djup utsikt rakt ner mellan benen. Adrenalinruschen och den hoga hojdens laga syrehalt fick mej att panikartat dra efter luft. Duncan ropade att allt var lugnt. Jag kunde tina fingrarna lite medans jag hangde och gora ett nytt forsok nar jag var redo. Jag lugnade sa smaningom ner mig och samlade ihop tankarna till normal fokus igen och plotsligt var jag uppe, det gick lattare om man hade kansel i fingrarna och bara lamnade ankaret till nasta lyckliga klattrare. Efter den provningen kandes det nastan som jag sa gott som redan var uppe pa toppen. Det var bara 1,5h dit ungefar och jag minns inte mycket mer an att det borjade snoa ymnigt och plotsligt var vi inklamda i den lilla sardinburk som kallas top hut. Klockan var da 12.30, 7h30min sedan vi lamnade Austrian hut. Vi kakade en ordentlig lunch bestaende av 2 torra toastskivor och en halv mandarin, sen gick vi ut och tog fotot medans det var uppehall och sen var det dags att ta sig ner. Repellering stog pa schemat for de narmsta 4-5 timmarna. Ovadret aterkom sa snart vi firat oss ner till den forsta avsatsen, ca 25m under toppen. (Repet vi anvande var 60m langt, men vid repellering ar repet dubbelvikt, alltsa bara 30m och for att ha lite marginal begransar man varje repelleringsetapp till 25m.)

Det tog med andra ord sin tid att sig ner och ju mer det regnade, desto halare blev klippvaggarna och blotare blev repet och ju blotare repet blev desto trogare lopte det genom utrustningen. Men kl 16.30 stog jag aterigen pa samma plats vi paborjat klattringen. Mitt huvud varkte ordentligt och jag var helt slut efter att ha hangt under overhang med vattenfall forsande ut over sina kanter och statt pa smala hyllkanter och fipplat med rep och knutar vars palitlighet jag sedan ska bevisa med mitt liv nar jag med ryggen fore ska ga ut och nerfor nasta stup. Men jag tryckte i mej en snickers och stapplade nerfor den losa slanten neranfor vaggarna som ledde ner till isen. Val dar spande jag pa mig mina cramp-ons och tog ett svajigt steg ut pa glaciaren. En timme senare vinglade jag in genom dorren till Austrian hut. Solen hade precis gatt ner och grabbarna hade sett oss komma over glaciaren sa maten var redan klar. Det var tydligen bradskande, for vi skulle ta oss ner till Shiptons efter maten. Danne och en av bararna hade tydligen gatt dit redan pa morgonen. Jag raknade ut att det tagit mej 13,5 timmar att ga svangen upp pa toppen och komma tillbaks in i stugan igen och nu skulle jag ga ytterligare 2 dryga timmar. I morkret dessutom. Gaah, skjut mej nagon! Val nere vid stugan kollade jag laget med Danne. Han hade spytt av anstrangning pa vagen ner, men kande sig lite battre pa den lagre hojden av 4200m. Han sa att han var glad for min skull iallafall. Jag minns inget mer, sa jag tror jag somnade.

Lordag

JAG KLARADE DET! Det var den forsta tanken jag tankte nar jag slog upp ogonen. Det var svinkallt i rummet, sa jag tog pa mej klader for att ta mig ut och se hur det sag ut runt Shiptons. Det forsta jag sag var ett solbelyst berg som jag plotsligt tyckte att jag kande. Jag stog forst en stund och tankte tillbaka pa gardagen. Sen drogs jag tillbaks fran mina funderingar av ett “Hey, are you Patrik?” Jag antar att min min avslojade min forvaning over att det var nan dar som visste mitt namn. Innan jag hann svara fyllde den leende aldre mannen med solhatt pa med “the crazy person who attempted Batian yesterday” pa kraftig australiensisk dialekt. Jag antar det svarade jag med ett fragande leende. Han undrade hur det hade gatt, och jag berattade om hur hart jag tyckte det hade varit. Han ropade ut sin fru och son ur taltet och sa: Patrik klarade Batian igar. De gratulerade mej och bjod in mej att sitta vid deras frukostbord. De hade precis kommit tillbaka fran Point Lenana, dar de hade skadat en harlig soluppgang och sett batians respektingivande gestalt resa sig framfor sig. Det kandes riktigt bra att sitta och titta upp pa berget man lyckats besegra trots att man var nara att vanda om. Konstig kansla som maste upplevas for att uppskattas! Den dagen tog vi drygt 4 timmar pa oss att ga ner till Old Moses camp (3400m), dar vi aterigen satte upp ett talt. Manga ganger pa vagen ner vande jag mej om och bara njot av Mt Kenyas topp, som var min.

Dagen darpa gick vi de sista 2 timmarna ut ur nationalparken pa en enkel vag. En skymt av babianer och zebror avrundade bestigningen pa ett harligt satt och det var det som tillsammans med kvallens dusch foljd av en harlig solnedgang over berget forgyllde den dagen.

Borja prenumerera (genom att trycka pa knappen “Prenumerera” uppe till hoger) sa far du ett mail sa fort jag uppdaterat!

/Pattepk

Vi gav oss iväg runt 9 på morgonen, det kändes ovant och vingligt med fullastad cykel men jag vande mej snabbt. Tack vare att det var söndagsmorgon var trafiken lagom stökig inne i Addis och vi hade snart lämnat den bakom oss. Tyvärr var trafiken inte alls lika lugn utanför staden. Jag skulle nog klassa den som väldigt tung i svenska mått mätt, stundtals  farlig då vi ibland fick svänga rakt av vägen när folk gjorde omkörningar trots möte eller skymd kurva. Addis Abeba ligger på omkring 2400m höjd och nazret som vi siktade på ligger på 1730m, så vi hade ganska skaplig nerförsbacke de första 3 milen då vi snittade nära 30km/h och toppnoteringen var 53,5km/h. Sen flackade landskapet ut och vi låg runt 22km/h i snitt fram till lunch. När vi ätit färdigt märkte vi en kraftig förändring i vinden. Den hade tilltagit rejält och kom rakt österut ifrån, alltså snett framifrån. Vi skrattade först åt att vi iallafall visste att vi var på rätt väg då det är allmänt känt att det alltid är motvind för långfärdscyklister. Men en halvtimme senare var vi inte lika glada. 13km/h i kraftig nerförsbacke och 6km/h uppför var ungefär vad vi kunde åstadkomma och det drog självklart ner vårat snitt rejält. Stundtals hotade sidledes stormbyar att kasta oss utför det stup som ofta kantade vägen men oftast flög vi bara av vägen med ben spretandes ut åt sidorna för att hålla balansen och undvika marksyning. Vi kom fram till staden hela men aningen skärrade och båda två kunde bara skaka på huvudet och skratta åt den sista timmens galna färd med tvåhjulssladdar och nära-dödenupplevelser om vart annat. Vi checkade in på första bästa hotell och avnjöt en lång natts sömn.

Dagen därpå inleddes med någon mil i regn. Fortfarande starka vindar men de flesta verkade konstigt nog komma bakifrån. När vi stannade för att ta av oss regnjackorna blickade vi utför vad vi trodde var en ovanligt lång raksträcka, uppskattningsvis ungefär en mil. Vägen såg ut att vara ganska platt, möjligen svagt nedåtlutande, men när vi kom igång igen hade vi stora problem att hålla 15km/h, trots vinden som var så gått som i ryggen. Vi nötte-på ett par kilometer, men sen stannade Danne för att fråga om jag tyckte han cyklade sakta. Jag svarade att jag var glad att det inte gick snabbare för jag hade inte klarat ett högre tempo. Vi var båda överens om att det såg ut att vara nerförsbacke, men vi kunde konstatera att det var uppför efter att jag provrullat min cykel i båda riktningarna. Vi gav oss iväg igen, bara för att 20 minuter senare stanna flämtandes, önskandes att vi hade snacks av något slag. Danne grävde i en av sina väskor och tog fram en burk nutella, som till våran stora besvikelse nästan var tom. Vi skrapade ut det sista ur burken och försökte samla krafter inför den riktiga backen vi såg några kilometer framför oss. Den “riktiga backen” bestod av 8 etapper, alla etapper var för sig motsvarande läggestabacken eller värre, med en kortare sträcka med mindre lutning emellan varje etapp. Det tog över en timme att ta sig upp. Vi hade bara ett mål och det var den lilla staden Iteya som förhoppningsvis låg vid toppen av backen. Där skulle det finnas Pepsi, det hade jag försäkrat mej om genom att fråga flera människor jag passerat i backen. När vi slutligen rullade in i byn styrde vi rakt mot ett hus som var målat som en Pepsiburk. Det var en bar, men vi kunde inte brytt oss mindre om alkoholen bakom bardisken. Jag nästan ropade: “Pepsi” och höll upp 2 fingrar för att bartendern skulle ta fram en åt Daniel också. Vi tömde flaskorna enkelt och det kändes som att få sitt liv tillbaka i dryckesform. Efter en kort stunds övervägande om jag skulle ha en till gick vi därifrån, på jakt efter en restaurang. Det blev spaghetti med tomatsås och 2 Coca Cola. Jag tog en titt på cykeldatorn efter lunchen(?) och räknade ut att vi precis avverkat en 19km lång uppförsbacke, totalt 53km den dagen. Jag tyckte att vi gjort ett bra jobb och när Danne frågade om vi skulle stanna för natten hade jag svårt att motivera ett nej, trots att klockan bara var 15.00; båda var heelt slut. Så vi tog in på ett hotell och försvann in på varsitt rum fram till kl 20, då våra magar tyckte det var dags för mat igen. Strömmen var tyvärr avslagen i hela staden och vi orkade inte laga egen mat, så det fick bli lite kakor. Vi kollade på kartan och satte upp ett mål för morgondagen, det fick bli Bekoji med ett pit stop i Asela, i hopp om att det där finns Internet, då jag väntar på några viktiga mail.
Att Asela låg mitt i en backe liknande den innan Iteya kom lite som en överraskning och man kan säga att vi var dödströtta redan då, efter 25km. Men det var ingenting mot vad vi skulle bli. Dagen bjöd på det mesta; en kort men ruggig nerförsbacke som pressade upp min cykel i 71km/h, många och långa uppförsbackar som tillsammans med 40km grusväg drog ner den totala snitthastigheten till 15km/h, fantastiska utsikter över bergslätter och bergstoppar över 4000m fick väga upp för alla de skrikandes och springande barnen som alla lärt sig 2 fraser på engelska: “you, where are you go!?” och “you, give me money-money!” Dagen blev lång och när solen gick ner verkade det fortfarande vara 10km kvar till bekoji. Vi hade aktivt spanat efter en lämplig tältplats de senaste 2 timmarna men eftersom all mark runt vägen är bebodd hittade vi ingen. Efter kanske 20min mörkercykling såg Danne skuggan av en träddunge en bit ifrån vägen, till synes en bit från närmsta gård. Jag gick med på att campa där, för att cykla i mörkret på en så dålig väg var ingen bra idé Så vi ledde/släpade cyklarna ett par 100 meter över en åker, bara för att hitta ett dike som hindrade oss från att ta oss till träden. Jag ville bara skrika rakt ut, men la istället min sista energi åt att övertala Danne till att vi borde sova i stan inatt, hur lång tid det än tar att ta oss dit. Han lät sig övertalas och vi släpade tillbaks cyklarna till vägen igen. Vi såg ljusskenet från en bil bakom oss så vi stog still och väntade på att den skulle köra förbi. Det gjorde den snart och när jag såg att det var en pickup tänkte jag en tanke om att få slänga upp cykeln på flaket och åka med in till stan. Plötsligt stannade bilen och började backa tillbaka mot oss, en snubbe med solbrillor och självlysande tänder hängde ut genom rutan och undrade hur han kunde hjälpa till. Jag behöver nog inte berätta resten av vad som hände, men snart befann vi oss på ett hotell, för trötta för att leta mat så vi gjorde våran specialitet: tonfisk och ketchup i pasta. Målet var enkelt: snabbt äta upp maten, sen sova.
Den fjärde dagen sedan min cyklistcomeback började motigt med grusväg och uppförsbacke första 15 kilometrarna med resultatet: medelhastighet 9,5km/h. Vi började redan prata om att vi nog inte pallar hela vägen till Dodola, en sträcka på 70km. Kombinationen dålig sömn (pga högljudd fest hela natten utanför våra motellrum), hög höjd (iofs bara 2500m), skitdålig väg och uppförsbacke verkar ha den verkan på psyket som kallas uppgivenhet. Men det vände när det plötsligt började gå utför. Vid de tillfällena vägen var brukbar nådde jag lätt 50 blås, dagens toppnotering: 59km/h är nytt personbästa på grusväg för min del. Men jag ska nog sluta prata om hastigheter framöver. Dels är det töntigt och jag kan tänka mej hur ni oroliga tänker. Men jag lovar att jag har haft hjälm sedan Addis, det kan min härliga dalmatinerprickiga bränna på huvudet intyga.. och jag kan tänka mej vad mina adrenalin-junkies till vänner tänker:.. “fegis”. Vi stannade en extra dag i Dodola för att vila rumporna och vandra upp i ett av de närliggande bergen. Det var skönt att komma ifrån uppmärksamheten från de ropande folkmassorna i staden och bara sitta och njuta i tystnaden och ensamheten på berget. Vi tog med ett kök och 2 påsar frystorkad mat för att äta till lunch, en bok att läsa och elda med och lite godis att tugga på. Det var en härlig dag helt enkelt, mer sånt, tack!
Jag lämnade Dodola på fredagsmorgonen i vredesmod. Någon busschaffis som sovit på samma motell som vi steg visst upp innan morgonbönutropet för att testa bussens varvstopp 10 gånger innan solen gått upp. Avgasröret mynnade mot min dörr så ljudet och avgaserna hade ju inga problem att leta sig in. Vi ville rulla ut tidigt eftersom vi inte visste hur vägen skulle se ut de närmsta 105 kilometrarna till Awasa, så halv 9 gick vi till ett café för att få i oss en stadig frukost. Min mage tål inte mer än ett par ägg i veckan och eftersom det bara verkar serveras ägg och bröd till frukost i Etiopien hade jag redan fått i mej den dubbla veckokvoten sedan vi lämnade Addis. Jag tappade tålamodet när ostsandwichen jag beställt aldrig kom och när jag undrade varför fick jag förklaringen att det inte fanns ost, så jag bad med spelat tålamod att få 2 bagels istället. 10 minuter senare hade ingen ens antytt till att jag skulle få någon bagel heller, så jag gick förbannad därifrån till en affär som jag visste hade snickers, twix och mars. Jag köpte en hög med godis och fick nöja mej med den till frukost. Vägen in och ut ur Dodola är den sämsta jag nånsin sett. Ojämnheten gjorde det omöjligt att cykla snabbare än 10km/h utan att ramla av och jag gjorde mitt bästa för att inte bli förbannad på hur dålig vägen var. Dagen skulle visa sig bli den värsta dittills. Ungar som skrek, kastade sten, ryckte i våra saker, viftade med pinnar framför oss och sprang ut i vägen precis framför oss när vi kom i hög fart nerför branta backar. Som om inte det var nog betedde sig många vuxna nästan lika illa. Vi nådde Awasa på eftermiddagen och tog in på ett riktigt hotell. Rummet hade ingen TV, men eftersom båda kände att vi behöver lite extra tid i lugn och ro på hotellet för att rehabiliteras snodde vi tvn från lobbyn när ingen såg och kopplade in den i rummet. När vi samma kväll gick genom entrén för att gå ut och leta efter Internet fick vi ett kärt återseende när vi gick in i Tanya och Dave, det australiensiska backpackerparet vi träffade på färjan till Sudan och även i Khartoum. Vi stannade och åt middag med dom på hotellet, för vi var väldigt nyfikna på hur deras resa varit och vice versa. När vi fick veta att de varit på väg att avbryta sin resa pga tappad reslust kunde vi verkligen förstå dem, men de hade tagit en 5 dagars treckingtur i ett av de högre bergen och där uppe i lugn och ro funnit kraft att streckköra 4 hela dagar med buss från Addis till Nairobi. Efter maten önskade vi varandra lycka till och tog farväl, för deras buss avgick 04.30 nästa dag. Vi stannade 3 nätter i Awasa för att ladda upp till en 53 mil lång slutspurt ut ur landet.
Den första etappen var 90 kilometers helvete och både Danne och jag ville bara sätta oss på vägen och gråta redan efter en timme. Landskapet var otroligt kuperat och visst, det var lika mycket upp som ner, men när det tar 20 sekunder att ta sig ner för en backe och 10 minuter upp för en likadan så känns det inte så. Befolkningen var inte heller gladare att se oss än de varit längre norrut och därför blev pinan uppför tiodubblad, när de utan problem kunde jogga med i våran snigelfart. Jag tänker inte säga mer än att de vet hur man bryter ner ett psyke. Danne försökte den kvällen på hotellet i Dila att övertyga mej att vi skulle ta minibussen till gränsen istället. Men vetskapen om att vi ska ta buss 2 dagar genom norra Kenya så fort vi passerat gränsen (Vi fick nyligen veta att en brittisk motorcyklist för ett par veckor sedan blivit skjuten av banditer när han var på genomfärd genom norra Kenya mot Etiopien.) gjorde mej väldigt ointresserad av det förslaget, trots att jag bara längtade ut ur landet. För jag minns fortfarande bussarna till Addis som om det var igår.. Nä, nu kör vi, en dag i taget!

“Det är OK att gråta när de andra barnen är dumma!”

Efter Dila var, till våran stora förvåning och glädje, alla onda människor som förbytta och folk vinkade och log istället för att skrika och kasta sten. Men uppfõrsbackarna, som vi trodde skulle börja avta, var galet många och långa. En backe minns jag speciellt. En totalt oväntad stigning från 1800 till 2500möh på bara någon kilometers sträcka försenade vårat lunchstopp med nästan en timme och vi lyckades aldrig komma igång igen efter den käftsmällen. Det blev ett billigt hotell i byn på toppen trots att vi bara gjort 55km och utan dusch på hotellet tog vi tillfället i akt när himlen öppnade sig och klev ut i skyfallet för att tvätta av oss.
Maten, har vi kommit överens om är det som efter mobbningen tagit hårdast på oss psykiskt. För min del har födointaget bestått av 3-5 tallrikar med (alltid kall) spaghetti och tomatsås och en varierande kvantitet av diverse kakor varje dag sedan vi lämnade Addis. Det är det enda jag funnit på restauranger som jag kunnat äta utan att behöva pina i mej och i affärerna har vi inte hittat NÅGOT som går att tillaga. Snabb huvudräkning ger ett antal av 35-45 pastatallrikar på 11 dagar. Vi gjorde därför ett slag för varierad kost och tog följande dag en buss mot gränsen. Fan va najs att ha Ethiopien bakom sig!

Vi fick veta att det inte går några bussar från gränsstaden moyale, utan man får betala för att åka med på lastbilsflak. Lastbilsflak som är fulla med antingen boskap eller grödor från Etiopien. Vi hoppade på lördagsmorgonen upp på en lastbil med påsar med ärtor på flaket som skulle ta oss de 50 milen till Isiolo, 20 mil norr om Nairobi. Men efter 12h av hetta, damm och hoppande på den näst värsta vägen jag någonsin sett nådde vi Marsabit, alltså hade vi kommit halvvägs; 25 mil. Vi var så trötta och hungriga att det blev omöjligt att stanna kvar på flaket. Mat och säng var det enda vi kunde tänka på och när vi fick veta att det gick en bil morgonen därpå till Isiolo kl 6 valde vi snabbt att stanna 2 nätter och ta den i övermorgon istället. Vi skulle suttit kvar på den första lastbilen hela vägen till Isiolo om vi vetat vilket helvete det skulle bli att åka 25 mil på flaket till en Toyota landcruiser. Resan gick dubbelt så snabbt som med lastbilen, men det var förmodligen de 6 värsta timmarna i mitt liv. På något sätt lyckades de klämma in 11 pers med packning på flaket och man fick ständigt hålla i sig hårt i taket för att inte ramla av. Daniel spenderade de första tre timmarna med huvudet hängandes ut från flaket för att göra sig av med allt han ätit de senaste dagarna. Från Isiolo hade vi 3h asfaltsväg till Nairobi och det är här jag stannar tills på söndag, då jag flyger till Zanzibar för en veckas avslappning. När vi kommer tillbaks till Nairobi ska vi kolla upp fortsatt resväg, har lite nya idéer:)

Las aven Dannes blogg och kolla in hans bilder, de ar fler och battre!!

Lank till dannes blogg:

http://www.travelaroundtheworld.se/africa/

-

Lank till dannes bilder:

http://www.travelaroundtheworld.se/galleri/album/72157623208749060/africa-by-bicycle.html?page=3

Tack för alla kommentarer!
PattePk

Två dagar och en tredjedels egenhändigt importerad egyptisk öl var senare arbetade vi (jag, Danne och Adam) tillsammans fram ett litet äventyr för att fördriva tiden. (Vi visste inte vid den tidpunkten att alkoholinnehav i Sudan kan bestraffas med 40 rapp över ryggen.) Idén var att vi skulle försöka lifta drygt 80 mil till port Sudan, för att få se nåt annat en stund och kanske få bada lite i havet. Så det gjorde vi. Vi använde oss av totalt 8 fordon för att ta oss dit. Samt att vi overnattade i Atbara ungefär halvvägs. Vi träffade ett gäng schyssta grabbar som vi umgicks med i några dagar, sen tog vi en 10h buss tillbaka till Khartoum. Nu tänker flera av er därhemma: “skulle inte det här vara en blogg om en resa på cykel genom Afrika?”
Jo, det är sant. Det skulle det, men köper man “SVENSK KVALITETSCYKEL” från skeppshult så blir det såhär. Man kan inte beskylla dom för att vara någorlunda serviceinriktade heller. 10 dagar har gått sen de fick beställningen, men har reservdelen lämnat Sverige än? Nej! Jag tröttnade just på allt strul, så nu är min vän Christoffer på väg till Etiopiens huvudstad Addis Abeba med navet. Flyget lämnar Arlanda på måndag kväll, jag och Danne tar bussen IGEN (över 100 mil) och möter upp chrille på flygplatsen. Förhoppningsvis är cykeln körbar tills nästa helg för det här börjar bli ordentligt jobbigt och nu börjar vi bli lite stressade! Ledsen att jag inte ens kunde bjuda på en punktering den här gången. Vi håller tummarna för ett lite mer spännande blogginlägg nästa gång!

Till höger här bredvid kan ni nu läsa korta små meddelanden som jag skickar som sms. De kanske kan stilla de otåligaste lite grann

Högre upp till höger finns en flik: “prenumerera”. Klicka där och fyll i din e-mailadress om du vill få ett mail varje gång jag gör ett nytt blogginlägg.

För bilder och för att få ett annat perspektiv pa handelserna kan ni surfa in pa: www.travelaroundtheworld.se och lasa dannes blogg.

See you later, Joban!

Så vi köpte biljetten till färjan och kände oss ganska nöjda med hur enkelt allt hade gått.

Det är 20 km till färjeläget från Aswan.

“Vi ska vara framme innan 12, så vi drar senast 10.” Tyckte Adam; våran nyfunna engelska cykelvän. Det lät bra tyckte vi. Ett snitt under 10 km/h lät orimligt, speciellt eftersom vi hade hört att vägen dit var asfalterad till största delen..

Men när jag fick punktering på framhjulet redan efter 8 km (är inte det ett nytt rekord?) började vi bli lite stressade. Jag testade att pumpa upp däcket och hoppades att min självlagande slang skulle täppa igen hålet. Men ungefär 1 km senare var det återigen tomt. Fan. Jag måste byta slang. I samband med min reparation blev vi varse att vi var på fel väg. Vi fick cykla tillbaks samma väg vi kom och efter dryga 6 km kunde vi svänga in på rätt väg. När vi cyklade igenom den sista byn innan färjeläget började massa barn springa bredvid oss och ropa: hello, hello, hello! De stannade efter ett 50-tal meter och 5 sekunder senare kastade någon unge en sten i ryggen på mej.

Jag försökte strunta i det och trampade vidare ner mot färjan som nu låg synlig och ännu inte lämnat land fast vi var 1 1/2h sena. När vi kommit fram till första passkontrollen (av typ 8 ) innan man fick bestiga båten upptäckte jag att bakdäcket var tomt!

Nästan 2h senare slog jag mej ner på golvet i solen på övre däck. Fortfarande med punka på bakhjulet, men med alla mina saker inom en armslängds räckhåll och tillsammans med förutom Danne och Adam; en grupp västerlänningar som antingen färdades i terrängbilar eller var på backpackingresa genom Afrika. Färjan avgick runt 17.30 och jag passade då på att laga resans andra punktering i den svalkande fartvinden.  Natten spenderade vi i våra sovsäckar under en bar himmel full av stjärnor.

Innan det var dags att kliva av färjan dagen därpå fick vi ett litet smakprov på vilket pappersarbete man måste gå igenom för att få resa och fota i Sudan. Vansinnigt många blanketter!

Vi tog in på första bästa hotell i wadi halfa, vilket kostade oss ungefär 17kr/person och priset stämde ganska bra in på kvaliteten. Under kvällen när jag provade att sätta upp mitt tält lyckades en katt smita in och pissa i det. Dagen därpå underhöll vi oss med pappersarbete fram till 14, sen tog vi en 2 timmars siesta för att undvika den värsta hettan innan vi påbörjade vårat trampande genom Sudan.

Vi kom 2 km. Sen var jag tvungen att svänga av vägen med ett tomt framdäck. Jag kunde inte tro mina ögon, men det var bara att börja laga.. Vi misstänkte att slangen måste blivit klämd, så vi gjorde allting extra noggrant. Likförbannat fick jag 2km senare återigen punktering på framhjulet. Visst, jag tillsammans med cykel och packning + 11 liter vatten väger omkring 165 kg, så det är klart det kan gå hål, men nu började det bli löjligt.

Jag började tycka synd om Daniel och Adam som var tvungna att vänta (Adam som cyklar från London hade beslutat att haka på oss en bit då hans resrutt är väldigt lik den vi tänkt oss). Men plötsligt såg vi ett mönster i hålens placering i förhållande till ventilerna på slangarna och fastslog att det måste vara nåt fel på fälgen. 5 minuter därpå rullade vi försiktigt därifrån med en nytejpad fälg. Jag höll min optimism på låg nivå för jag skulle kanske inte klara av besvikelsen av ytterligare en punktering. 9 km senare kunde vi konstatera att problemet förmodligen var ur världen och det kändes som att nu jävlar var vi på väg nånstans!

Lyckan höll dock inte i sig längre än högst en kvart. Jag kan inte redogöra ordentligt för vad som hände, för jag cyklade i täten. Men nånstans bakom mej lyckades Daniel och Adam kroka ihop i samband med att en lastbil och en bil mötte varandra precis bredvid dom. Daniels fot kommer in i Adams framhjul och Adam går omkull i vägkanten med resultatet: ofattbart skev framfälg, klämd fot och skrapade knän och armbågar. Vi släpade oss ut ett par 100 meter ut i ökensanden för att inte synas från vägen, satte upp läger och började laga mat och framhjulet.

Ungefär 10.30 dagen därpå rullade vi återigen ut på vägen. Adams framhjul betydligt bättre, men fortfarande skitdåligt. Vi gjorde 35 km fram till 12.30, men på grund av att vi kommit iväg så sent var vi tvungna att leta skugga och vila för solen försökte ha ihjäl oss. Vår räddning kom med 3 stora dräneringsrör som gick under vägen. Vi blåste upp vara liggunderlag och kröp in i varsitt rör.

2h senare väcktes vi av våra tyska, holländska och österrikiska vänner från färjan. De är 3 par som färdas i 3 stora 4×4-bilar. De stannade när de såg våra cyklar och när de fick höra om de bekymmer vi haft efter att vi tagit farväl i wadi halfa dagen innan, började de tycka väldigt synd om oss och gav oss 5 liter vatten. Vatten som gjorde stor betydelse för oss som bara hade omkring 3 liter kvar per person.

Vi trampade 25 km till innan vi tog en vilopaus där vi tryckte ner resorb i våra flaskor och hörlurar i våra öron. Alla ville komma fram till nästa by innan vi slog läger med förhoppningar om att det skulle finnas godis och läsk där, så ingen brydde sej om att vara social. Med musiken drömde jag mej iväg till en egen värld och plötsligt stog en gubbe på vägen framför oss. Han pekade på ett hus vid vägkanten, gjorde teckenspråk för äta, dricka och sova. Vi hade gjort de sista 25 kilometrarna, men jag har inget minne av det. Vi hade alla en bultande huvudvärk men vi åt lite bönor med bröd och drack en orimligt god Pepsi innan vi slog upp våra tält.

Morgonen därpå gick vi upp i gryningen, åt några brödbitar var med jordgubbssylt på, i tron om att vi hade 25 km till nästa by – där vi skulle äta en ordentlig frukost och köpa på oss rejält med snacks. Efter 30km i hårt tempo började jag vänta mej byn bakom varje krök, men den kom aldrig. Istället nådde vi nästa by på kartan strax innan 12 efter drygt 60 km med blodsockret i botten. Hettan var olidlig och det kändes som en dröm när vi vinglade in bland husen där barn sprang efter oss och skrattade, ropade: yooou! och pekade på oss samtidigt som de visade oss vägen till något slags gästhus, där vi blev bjudna på te med bröd. Jag tog 2 matskedar socker i mitt te, godaste teet nånsin! Vi blev visade till ett avskilt rum med 4 sängar i och vi slocknade ganska omgående i varsin.

Jag vaknade 1h senare med flugor i hela ansiktet. Hettan: slående. Jag insåg att jag fortfarande låg mer än 2000 kalorier efter i dagens intag och vi hade nästan 4 mil kvar att cykla. Japp, det blev tonfisk och makaroner med tomatpure till lunch. Sen renade vi lite av byns nilvatten innan vi åkte, då vårat dricksvatten var på väg att ta slut..

Förklaringen till misstaget med byn som aldrig kom är att kartan är ritad över den gamla oasfalterade vägen, som vi fått lära oss den hårda vägen inte alls stämmer med den rykande färska landsvägen, som går hela vägen till Khartoum och som ingår i Kinas investering med 1 miljard dollar till uppbyggandet av Sudans vägnät. Givetvis motiverat av Kinas intresse i Sudans oljetillgångar.

Vi anlände till byn abri i skymningen och checkade in på det enda hotellet. Kranvattnet var nilvatten, så vi gick ner till nilen och badade oss rena istället.

Vi visste att nästa dag skulle bli lång och varm, så vi beslutade oss för att gå upp 6.30 för att avverka så mycket som möjligt innan den värsta hettan sätter in strax efter 11. Men vi hade stora problem med att få tag i flaskvatten på morgonen, så vi kom inte iväg förrän klockan 10 och då hade vi inte ätit frukost än. Frukost var första prioritet efter gårdagens miss, men vi hann ändå lägga 35km bakom oss innan vi slog upp tälten i skuggan av ett träd. Jag försökte sova, men låg mest och svettade ner kudden och liggunderlaget. Vi lagade det vanliga till lunch och packade ner och rullade iväg strax efter 16. Vi hade nånstans mellan 60 och 80 km kvar till byn delgo och jag började bli ordentligt sliten.

Det är jäkligt jobbigt psykiskt att inte veta hur långt det är kvar när man är så trött. Vi kom fram tillslut, väldigt utmattade nån timme efter solnedgången. Det blev 80 km. Såklart. Delgo har inget hotell eller liknande så vi fick sätta upp våra tält på polisstationens gård. Poliserna verkade glada att de kunde hjälpa till.

Upp i ottan igen. 135 km till Dongola hade vi hört. Min cykel gick dock sönder efter 2 km dålig väg ut till landsvägen. Bakhjulet rullade knappt. Jag satte mej i vägkanten och plockade isär det för att försöka konstatera vad som var fel. Jag hade inte alla verktyg för att se det, men det verkade som att ena lagret i bakhjulet hade skurit! Ganska stort problem. Det var bara att inse, jag skulle bli tvungen att lifta till Dongola och försöka få hjälp av nån där. Danne beslutade sig för att hänga med mej och Adam beslutade sej för att cykla till Dongola.

I Dongola fanns ingen hjälp att finna. Det var bara att acceptera, det fick bli buss nästa dag de sista 50 milen till Khartoum. Återigen beslutade Danne sej för att hänga med mej. Adam ville cykla. Nu när jag varit i Khartoum ett dygn har jag lyckats konstatera att ena lagret bak är helt obrukbart. Det gäller även lagerbanan i navet. Jag ringde hem till cykeltjänst i Södertälje och de lovade att kolla upp detaljerna om navet och höra av sig snarast. Jag har en känsla av att ett nytt nav kommer behöva skickas hit från antingen japan eller europa. Jag uppdaterar med nyheter så fort jag har några!

Stay classy, San Diego!

Förhoppningsvis får vi visumet och kan då köpa biljetter till färjan som på måndag tar oss in i Sudan (färjan går bara måndagar och varannan fredag.)
Under tiden jag fått vänta har jag hunnit rida med häst till pyramiderna utanför Kairo. Gått på upptäcktsfärd, tappat bort adressen till hostelet skriven på arabiska och således gått vilse i “LILLA” Kairo. Monterat ihop cykeln, (medans Daniel legat på sängen och garvat åt mina svordomar) organiserat packningen i väskorna, om-organiserat packningen och om-organiserat packningen igen..

Maten har McDonald’s lyckats lura på mig ett flertal gånger genom att jag intalat mej själv om att jag måste passa på, för efter Aswan kommer jag inte se skymten av McRoyale plusmeny med extra cheeseburgare på många veckor. Men de gånger jag köpt lokal snabbmat har priset varit en tiondel av vad en meny på McDonald’s kostar.
Igår fyllde vi på våra väskor med mat och nu kan jag meddela att födointaget under de närmsta veckorna förmodligen kommer se ut ungefär såhär: spagetti med tonfisk, makaroner med ketchup och peppar, tonfisk med makaroner och bönor, cous cous med tonfisk och peppar, och kanske spagetti kokad i hönsbuljong med grillkrydda.
Om nån har nåt tips till recept på ovanstående ingredienser välkomnas de varmt!

På tisdag tillryggaläggs de första milen på cykeln. De första milen av närmare 100 till Sudans huvudstad Khartoum.

Hörs där!
Patte

Danne är ju redan nere och trampar i Egypten. Han har haft lite svårt att få slå upp tältet.

Poliseskort har varit ett faktum för honom ett flertal kvällar av hans första vecka på rull.

För tillfället befinner han sig i Luxor och det verkar som han med god marginal kommer hinna till Aswan där han väntar på mej och färjan som ska ta oss till Wadi Halfa i norra Sudan.

I övrigt kommer hemsidan under veckan förhoppningsvis ta sin riktiga form. Har lite att jobba med på den helt enkelt.

 Jag tar tåget från Kairo till Aswan i södra Egypten, möter upp Danne och tar färjan in i Sudan. Tanken är att vi ska ha sällskap ner mot Kapstaden, Sydafrika. Men alla vet ju att vad som helst kan hända.

So long!