Berget Mount Kenya har enda sedan det blev klart att jag skulle till Afrika istället för Kina, varit ett av det största målen med resan. På grund av lite dålig research trodde jag att det skulle bli isklättring för att nå högsta toppen: Batian på 5199 meters höjd. Vad jag inte hade räknat med när jag läste om 1900-talets äventyr där “cramp-ons”, (ett slags is-skor man trär på kängorna) var nödvandiga för att ta sig upp, var den härliga globala uppvärmningen, som bidragit till att 95% av jordens glaciarer krymper varje år, vilket slutligen innebär att det inte längre ar möjligt att göra isklättring upp till toppen. Men den tekniska klättringen skulle bli nog så utmanande… å ä ö
För en bergsbestingning krävs en hel del utrustning, mat och tid. Både Danne och jag kände att det var värt att lägga en del extra pengar på bärhjälp för först och främst maten, men även för tält och specialutrusnting, så att vi kunde lägga till fler dagar och satsa på en bra acklimatisering utan att köra slut kropparna med för tung packning och för att ha storre chanser att nå toppen utan att råka ut för höjdsjuka. Vårat crew bestod således av två guider; en teknisk guide, en vandringsguide och två porters (bärare). Vi valde att skjuta upp starten på bestigningen med 4 dagar till måndagen för att jag hade drabbats av någon tarmbakterie och precis påbörjat en antibiotikakur som jag ville se verkade innan vi skulle gå ivag. Men på måndagen vid lunchtid var allt ready to go.
Efter 5 minuter började det regna, så det kom som en perfekt ursäkt för första rasten. När regnstället var på, tittade jag med rynkade ögonbryn ner på mina Salomon vandringsskor och vickade på tårna. Jag undrade hur länge deras softshelltyg skulle stå emot så kraftig nederbörd. Vägen blev till välling och en kvart senare var tårna blöta. Jag sket i det och knatade på, för kängorna vi hyrt tänkte jag bära så få mil som möjligt, för de satt ärligt talat kasst. Vägen var lerig, men stigningen var inte kraftig och vårat crew hade mycket att bära på i början, så när vi plötsligt stog öga mot öga med 3 bufflar hade vi ingen aning om vad vi skulle göra, for guiden och bärarna var någonstans på andra sidan förra svängen och vi vågade inte vända oss om och ropa. Vi stog still alla 5 och stirrade på varandra ett par långa sekunder, sen beslutade bufflarna att lägga benen på ryggen och trava in i den täta vegetationen. Vi rörde oss inte ur fläcken förräns guiderna kom ifatt oss och när vi frågade guiden skrattade han och sa att de bara är farliga om de är ensamma, då väljer de tydligen gärna att gå till attack istället för att ta till flykten. De hade formodligen kommit ut på vägen för det var så blött inne i skogen. När vi på kvällnigen nådde vårat dagsmål; Met station pa 3040m höjd var vi lättade att få komma in under tak. Vi hängde upp blöta saker och bytte kläder medans grabbarna lagade mat. När vi ätit färdigt hade det tillfälligt slutat regna, så vi passade på att sätta upp tältet i mörkret.
Ovädret återkom under natten, men vi sov gott och vaknade inte förräns solen vänt sina varma strålar mot tältet. När vi kommit ut ur tältet var frukosten färdig, så vi lät tältet stå och torka i solen medans vi åt. Men när vi sen packade ner tältet var vi glada att vi slapp bära på det nu, dubbelt så tungt pga all fukt. Från Met station hade vi 1300m att stiga till nästa natts lager vid Mackinders Camp, så vi gav oss iväg med långsamma men beslutsamma steg. Vi fick veta att det skulle bli riktigt brant stigning fram till bergsryggen där vi skulle äta lunch, sen skulle det plana ut de sista 300 höjdmetrarna och det kändes lite oroligt med så kraftig stigning till 4000m utan acklimatisering, men vi hade lagt in 2 natter vid Mackinders av den anledningen. Det fanns inga andra stugor däremellan så vi körde på. Vägen tog slut och plötsligt gick vi mitt i en liten bäck, för det verkade vara den bästa stigen. Det var hårt slit och höjden började kännas i lungorna. Andhämtningen blev högljudd och djup och man längtade efter varje liten paus. En stund innan lunch började Danne känna av ett tryck i huvudet som efter lunch övergått i spänningshuvudvark. Av nån anledning orkade han inte vänta på att guiden och bärarna skulle packa bort lunchen, så han började gå i förväg. Jag tänkte att stigen hade blivit mycket tydligare sen vi nått bergsryggen, så det ska ju inte vara så svårt. Efter bara några hundra meter drog tunga, mörka moln in som tät dimma över oss och när jag tittade upp var danne nästan 50 meter framför mej, men jag såg ingen ledvisare (de 2 meter höga röd/vita stolparna som används för att markera ut lederna), alla landmärken var täckta i dimman och stigen verkade ha försvunnit. Danne traskade dock på i stadig takt, så jag antog att det kanske bara var jag som kommit lite utanför stigen bland de meterhoga grastovorna. Jag ropade genom vinden som blåst upp och frågade om Danne såg leden och han svarade att han trodde den gick på andra sidan de stora klippblocken han precis börjat klättra upp på. Jag hade samma känsla, men de våta klipporna såg inte säkra ut att försöka ta sig över, så jag sa att jag ville gå tillbaks. Hans svar att han inte orkade gå tillbaks gjorde mej lite orolig. Jag hade hört om folk som blivit rejält förvirrade av höjdsjuka och undrade om det var det som var på väg att hända. Men han gick med på att kolla bara en liten bit längre fram om det verkade möjligt att komma över och att om det inte var så, skulle vi försöka ta oss tillbaka till 
lunchplatsen. 1 minut senare uppenbarade sig en smidig passage över klipporna. När vi var över på andra sidan satte vi oss för att vila och diskutera nästa move. Plötsligt lättade dimman och kanske 100 meter bort till höger såg vi en vacker ledvisare samtidigt som guiden fick syn på oss och ropade våra namn. Jag andades lättad ut och höjde ett långfinger at Dannes flin. Därifrån hade vi som sagt 300 meters stigning kvar men över ett flackare landskap.
4h senare stapplade vi in vid Mackinders camp. Dannes huvudvärk var mycket värre, så han gick raka vägen in och lade sig på en bänk. Jag satte upp det blöta tältet med frusna fingrar och när jag reste mej upp för att gå in kom Danne utstapplande från stugan, stannade efter ett par steg och och kräktes. Han hade blivit mycket värre. Jag gick in och hällde upp en kopp citronte som jag befallde honom att dricka upp innan jag kom tillbaks från tältet där min ryggsäck låg kvar. När jag kom in igen satt han bara med den fulla koppen i händerna och skakade med sovsäcken utdragen över sina ben. Jag frågade varför han inte drack nånting, men han kunde inte svara begripligt, det var omöjligt att tyda vad han sa. Då vände jag mej till grabbarna som stog och lagade mat och frågade vad vi skulle göra. Jag blev tillsagd att få honom att ta pa sig torra kläder och strumpor, men det var lättare sagt än gjort. Daniel svarade inte på tilltal och verkade oförmogen att ens röra på armarna, så jag och guiden hjälptes åt att få av honom de fuktiga tröjorna och strumporna och på med nya. Sen stoppade jag ner honom i sovsäcken och tvingade i honom ett par koppar te. En timme senare var han åter igen kontaktbar och närvarande. Mycket obehaglig upplevelse, men tydligen inte alls ovanligt i bergen.
Onsdag
Vi hade som sagt lagt in en extra dag pa Mackinders for att vänja kropparna vid hojden, vilket verkade vara väldigt tur med tanke pa att Danne fortfarande inte mådde som folk. Jag var schemalagd for en acklimatiseringsrunda upp till lake twotan på 4666m hojd. Rundan kallas peak circuit och tar bara drygt 2h, men är bra for att pusha kroppen lite extra om man mår bra på 4300m. I ovrigt tog vi det lugnt och forsokte fylla pa vätskenivåerna och kolhydratlagrena i kroppen infor kommande dagars provningar.
Torsdag
Kl 02.25 ringde alarmet. Vi måste skynda oss att packa ihop det istäckta tältet och utrustningen for att hinna få i oss lite kakor och te innan avfärd mot Mt Kenyas tredje hogsta topp, Point Lenana (4985m), som vi ville nå i tid till soluppgången. Trekken dit från Mackinders tar ungefar 3h och på vagen passerar man Austrian Hut (4790m), dar vi tankt spendera kommande natt. Point Lenana ar den topp de flesta som besoker berget kommer for att bestiga. Att nå toppen kraver ingen klättring, utan det ska räcka med scrambling (kravlande over stenar). Så pannlampor på och härlig motivation från min sida. I den långa och branta backen upp till Austrian hut märktes det tydligt for varje paus att snon blev allt djupare och att Danne borjade må sämre igen. Forst kom huvudvärken, sen yrseln och utmattningen. Vi tog snabbt beslutet att han fick stanna i stugan så fort vi nått den. Det var inte värt att riskera morgondagens tekniska klättring bara for att få promenera upp på Point Lenana. Efter att vi släppt av Danne och lite packning i Autrian hut fortsatte jag och vandringsguiden mot Lenana. Snon yrde och vinden hade tilltagit när vi steg ut ur stugan. 
Guiden erkände att man vanligtvis tog sig upp från andra sidan, men att han visste en bra väg att gå från vårat håll for att slippa gå runt. 30 minuter från stugan upp till toppen trodde han att det skulle ta, men efter 2h, när solen for länge sen gått upp och forvandlat snofallet till iskallt osregn sa jag åt honom att det var dags att forsoka vända tillbaka. Vi befann oss pa en insnoad klippavsats med ett 10 meters stup åt alla hall utom uppåt, där det verkade vara 25 meter livsfarlig klättring som gällde for att ta sig upp. Klippavsatsen som av regnet borjade forvandlas till en isklump var livsfarlig. Skulle man falla ner fran den var det forst 100m neranfor det planade ut tillräckligt for att man skulle kunnat fa stopp på fallet. Jag var livrädd när vi borjade klättra ner fran avsatsen. Det var tillräckligt svårt att ta sig upp, skulle det ens gå att ta sig ner hel? På nåt sätt jag inte minns lyckades vi med det. Sen gled vi halvkontrollerat hela vägen ner till Lewis Glacier och gick längs den tillbaks till stugan. Jag var så trott men så glad over att vara vid liv nar vi nådde stugan. Jag kände egentligen att jag ville aka hem. Trott på “afrikansk” mentalitet. Jag hade fått ge mina reservhandskar till guiden for han hade inte ens tagit med sig egna. Han hade hela tiden pushat for att det var nara toppen enda tills vi befann oss pa avsatsen, dar han upptackte att han inte hade nagon aning om var han var. Som tur var verkade den tekniska guiden mycket vettigare hann jag tanka innan jag somnade.
Vid lunchtid blev vi vackta for att ata. Danne mådde och såg ut som en påse skridskor, jag kande av lite huvudvark men annars var allt tip top. Han sa att han inte tankte forsoka sig på den tekniska klattringen nastkommande dag, utan gå ner 500m på andra sidan berget till Shiptons camp for att se om hojdsjukesymptomen skulle lugna ner sig dar. Det var jakligt tråkigt att hora, men jag kande mej pigg och frasch och ville kora på. Jag tryckte i mej maten for att gå ut och mota den tekniska guiden Duncan, for genomgång av sele, rep, kommunikation och repellering. Plotsligt skingrade sig molnen runt stugan och topparna kom fram. Och vad jag såg gjorde mej uppriktigt sagt skitskraj.
Torsd.
Klockan vackte mej klockan 04.10. Senast 05.00 skulle vi lamna stugan. Hjalm, isyxa, reservrep, sele, cramp-ons, karbiner, kosvans. Allt var med. Vi gick en liten stund ner till Lewis som vi skulle korsa med hjalp av cramp-ons pa fotterna. 06.30 nadde vi klippvaggen. Solen gick precis upp pa andra sidan Point Lenana och nar jag kollade upp for vaggen blev jag osaker pa om jag vetat vad jag gett mej in pa nar jag betalade for det har. Duncan tvekade inte, utan sa fort allt var redo klev han upp till vaggen och borjade klattra. Nar han natt en saker punkt och ankrat sig i vaggen ropade han “climb when you’re ready!”. Jag andades djupt ett par ganger och bestamde mej bara for att gora det. Jag ropade klart och tydligt uppat: “CLIMBING!” Och sa var det igang. Sakta men sakert tog vi oss hogre och hogre, timme efter timme. Solen lyste klart och varmt fram till ungefar 10.30, sen rullade molnen in. Duncan sa att vi borjade narma oss den tekniskt och fysiskt sett svaraste biten. En 25 meter lodrat vagg pa skuggsidan av berget, dar snon lag kvar aret om och dar det fanns fa platser att vila pa.
Han tillade att vi maste komma forbi den innan det borjar regna eller snoa. Gjorde vi inte det maste vi vanda tillbaks, men kom vi bara forbi det partiet skulle vi kunna ta oss upp aven om vadret blev daligt. Jag kande mej trott och sliten och ville be om att fa vanda tillbaka nar jag horde det. Men jag bet mej sjalv i tungan och sa: “let’s go!”. Han flinade som svar och vande sig om med det vanliga uttrycket “climbing!”, sen forsvann han runt en avsats och det enda tecknet pa att jag inte var ensammast i hela varlden var hans ryck i repet nar han ville att jag skulle slappa pa mer at honom. Nar vi nadde det svara partiet borjade det dugga. Duncan verkade stressad av det och jag blev lite orolig over om vi skulle bli tvungna att avbryta. Men Duncan sa inget, utan klattrade bara ivag under det vanliga ropet “climbing!” safort jag natt hans position, sakrat mig sjalv med kosvansen och ropat: “I’m safe, climb when you’re ready!”. Jag kunde se hela hans klattring upp till hyllkanten 25 meter upp och det sag jakligt svart ut. Fingrarna borjade domna bort av kylan och det brande i dem nar jag paborjade min klattring. Det tog sin tid och jag tankte hela tiden pa vad jag lart mej av den forhallandevis korta period av bouldering jag hunnit trana pa inomhusvaggarna pa Karbin utanfor Alvsjo i Stockholm innan resan. Ungefar halvvags upp for den svara delen fann jag mej inklamd i en spricka med ena foten instoppad i en mindre spricka som dess enda grepp, den andra foten lirkad runt en vass kant som dess enda grepp medans jag forsokte lirka bort ett ankare med en hand. Jag upptackte att jag inte ens kunde kanna vad jag hade for slags grepp med den andra handen over huvudet, sa jag lamnade ankararet i vaggen och forsokte ta mig uppfor innan jag foll. Nar jag strackte mig upp for att kanna efter grepp med den fria handen tappade jag mitt nastan obefintliga grepp med foten som var instoppad i sprickan och foll. En brakdels sekund senare hangde jag 1 meter langre ner med en kanske 200m djup utsikt rakt ner mellan benen. Adrenalinruschen och den hoga hojdens laga syrehalt fick mej att panikartat dra efter luft. Duncan ropade att allt var lugnt. Jag kunde tina fingrarna lite medans jag hangde och gora ett nytt forsok nar jag var redo. Jag lugnade sa smaningom ner mig och samlade ihop tankarna till normal fokus igen och plotsligt var jag uppe, det gick lattare om man hade kansel i fingrarna och bara lamnade ankaret till nasta lyckliga klattrare. Efter den provningen kandes det nastan som jag sa gott som redan var uppe pa toppen. Det var bara 1,5h dit ungefar och jag minns inte mycket mer an att det borjade snoa ymnigt och plotsligt var vi inklamda i den lilla sardinburk som kallas top hut. Klockan var da 12.30, 7h30min sedan vi lamnade Austrian hut. Vi kakade en ordentlig lunch bestaende av 2 torra toastskivor och en halv mandarin, sen gick vi ut och tog fotot medans det var uppehall och sen var det dags att ta sig ner. Repellering stog pa schemat for de narmsta 4-5 timmarna. Ovadret aterkom sa snart vi firat oss ner till den forsta avsatsen, ca 25m under toppen. (Repet vi anvande var 60m langt, men vid repellering ar repet dubbelvikt, alltsa bara 30m och for att ha lite marginal begransar man varje repelleringsetapp till 25m.)
Det tog med andra ord sin tid att sig ner och ju mer det regnade, desto halare blev klippvaggarna och blotare blev repet och ju blotare repet blev desto trogare lopte det genom utrustningen. Men kl 16.30 stog jag aterigen pa samma plats vi paborjat klattringen. Mitt huvud varkte ordentligt och jag var helt slut efter att ha hangt under overhang med vattenfall forsande ut over sina kanter och statt pa smala hyllkanter och fipplat med rep och knutar vars palitlighet jag sedan ska bevisa med mitt liv nar jag med ryggen fore ska ga ut och nerfor nasta stup. Men jag tryckte i mej en snickers och stapplade nerfor den losa slanten neranfor vaggarna som ledde ner till isen. Val dar spande jag pa mig mina cramp-ons och tog ett svajigt steg ut pa glaciaren. En timme senare vinglade jag in genom dorren till Austrian hut. Solen hade precis gatt ner och grabbarna hade sett oss komma over glaciaren sa maten var redan klar. Det var tydligen bradskande, for vi skulle ta oss ner till Shiptons efter maten. Danne och en av bararna hade tydligen gatt dit redan pa morgonen. Jag raknade ut att det tagit mej 13,5 timmar att ga svangen upp pa toppen och komma tillbaks in i stugan igen och nu skulle jag ga ytterligare 2 dryga timmar. I morkret dessutom. Gaah, skjut mej nagon! Val nere vid stugan kollade jag laget med Danne. Han hade spytt av anstrangning pa vagen ner, men kande sig lite battre pa den lagre hojden av 4200m. Han sa att han var glad for min skull iallafall. Jag minns inget mer, sa jag tror jag somnade.
Lordag
JAG KLARADE DET! Det var den forsta tanken jag tankte nar jag slog upp ogonen. Det var svinkallt i rummet, sa jag tog pa mej klader for att ta mig ut och se hur det sag ut runt Shiptons. Det forsta jag sag var ett solbelyst berg som jag plotsligt tyckte att jag kande. Jag stog forst en stund och tankte tillbaka pa gardagen. Sen drogs jag tillbaks fran mina funderingar av ett “Hey, are you Patrik?” Jag antar att min min avslojade min forvaning over att det var nan dar som visste mitt namn. Innan jag hann svara fyllde den leende aldre mannen med solhatt pa med “the crazy person who attempted Batian yesterday” pa kraftig australiensisk dialekt. Jag antar det svarade jag med ett fragande leende. Han undrade hur det hade gatt, och jag berattade om hur hart jag tyckte det hade varit. Han ropade ut sin fru och son ur taltet och sa: Patrik klarade Batian igar. De gratulerade mej och bjod in mej att sitta vid deras frukostbord. De hade precis kommit tillbaka fran Point Lenana, dar de hade skadat en harlig soluppgang och sett batians respektingivande gestalt resa sig framfor sig. Det kandes riktigt bra att sitta och titta upp pa berget man lyckats besegra trots att man var nara att vanda om. Konstig kansla som maste upplevas for att uppskattas! Den dagen tog vi drygt 4 timmar pa oss att ga ner till Old Moses camp (3400m), dar vi aterigen satte upp ett talt. Manga ganger pa vagen ner vande jag mej om och bara njot av Mt Kenyas topp, som var min.
Dagen darpa gick vi de sista 2 timmarna ut ur nationalparken pa en enkel vag. En skymt av babianer och zebror avrundade bestigningen pa ett harligt satt och det var det som tillsammans med kvallens dusch foljd av en harlig solnedgang over berget forgyllde den dagen.
