Vi gav oss iväg runt 9 på morgonen, det kändes ovant och vingligt med fullastad cykel men jag vande mej snabbt. Tack vare att det var söndagsmorgon var trafiken lagom stökig inne i Addis och vi hade snart lämnat den bakom oss. Tyvärr var trafiken inte alls lika lugn utanför staden. Jag skulle nog klassa den som väldigt tung i svenska mått mätt, stundtals farlig då vi ibland fick svänga rakt av vägen när folk gjorde omkörningar trots möte eller skymd kurva. Addis Abeba ligger på omkring 2400m höjd och nazret som vi siktade på ligger på 1730m, så vi hade ganska skaplig nerförsbacke de första 3 milen då vi snittade nära 30km/h och toppnoteringen var 53,5km/h. Sen flackade landskapet ut och vi låg runt 22km/h i snitt fram till lunch. När vi ätit färdigt märkte vi en kraftig förändring i vinden. Den hade tilltagit rejält och kom rakt österut ifrån, alltså snett framifrån.
Vi skrattade först åt att vi iallafall visste att vi var på rätt väg då det är allmänt känt att det alltid är motvind för långfärdscyklister. Men en halvtimme senare var vi inte lika glada. 13km/h i kraftig nerförsbacke och 6km/h uppför var ungefär vad vi kunde åstadkomma och det drog självklart ner vårat snitt rejält. Stundtals hotade sidledes stormbyar att kasta oss utför det stup som ofta kantade vägen men oftast flög vi bara av vägen med ben spretandes ut åt sidorna för att hålla balansen och undvika marksyning. Vi kom fram till staden hela men aningen skärrade och båda två kunde bara skaka på huvudet och skratta åt den sista timmens galna färd med tvåhjulssladdar och nära-dödenupplevelser om vart annat. Vi checkade in på första bästa hotell och avnjöt en lång natts sömn.
Dagen därpå inleddes med någon mil i regn. Fortfarande starka vindar men de flesta verkade konstigt nog komma bakifrån. När vi stannade för att ta av oss regnjackorna blickade vi utför vad vi trodde var en ovanligt lång raksträcka, uppskattningsvis ungefär en mil. Vägen såg ut att vara ganska platt, möjligen svagt nedåtlutande, men när vi kom igång igen hade vi stora problem att hålla 15km/h, trots vinden som var så gått som i ryggen. Vi nötte-på ett par kilometer, men sen stannade Danne för att fråga om jag tyckte han cyklade sakta. Jag svarade att jag var glad att det inte gick snabbare för jag hade inte klarat ett högre tempo. Vi var båda överens om att det såg ut att vara nerförsbacke, men vi kunde konstatera att det var uppför efter att jag provrullat min cykel i båda riktningarna. Vi gav oss iväg igen, bara för att 20 minuter senare stanna flämtandes, önskandes att vi hade snacks av något slag. Danne grävde i en av sina väskor och tog fram en burk nutella, som till våran stora besvikelse nästan var tom. Vi skrapade ut det sista ur burken och försökte samla krafter inför den riktiga backen vi såg några kilometer framför oss. Den “riktiga backen” bestod av 8 etapper, alla etapper var för sig motsvarande läggestabacken eller värre, med en kortare sträcka med mindre lutning emellan varje etapp. Det tog över en timme att ta sig upp. Vi hade bara ett mål och det var den lilla staden Iteya som förhoppningsvis låg vid toppen av backen. Där skulle det finnas Pepsi, det hade jag försäkrat mej om genom att fråga flera människor jag passerat i backen. När vi slutligen rullade in i byn styrde vi rakt mot ett hus som var målat som en 
Pepsiburk. Det var en bar, men vi kunde inte brytt oss mindre om alkoholen bakom bardisken. Jag nästan ropade: “Pepsi” och höll upp 2 fingrar för att bartendern skulle ta fram en åt Daniel också. Vi tömde flaskorna enkelt och det kändes som att få sitt liv tillbaka i dryckesform. Efter en kort stunds övervägande om jag skulle ha en till gick vi därifrån, på jakt efter en restaurang. Det blev spaghetti med tomatsås och 2 Coca Cola. Jag tog en titt på cykeldatorn efter lunchen(?) och räknade ut att vi precis avverkat en 19km lång uppförsbacke, totalt 53km den dagen. Jag tyckte att vi gjort ett bra jobb och när Danne frågade om vi skulle stanna för natten hade jag svårt att motivera ett nej, trots att klockan bara var 15.00; båda var heelt slut. Så vi tog in på ett hotell och försvann in på varsitt rum fram till kl 20, då våra magar tyckte det var dags för mat igen. Strömmen var tyvärr avslagen i hela staden och vi orkade inte laga egen mat, så det fick bli lite kakor. Vi kollade på kartan och satte upp ett mål för morgondagen, det fick bli Bekoji med ett pit stop i Asela, i hopp om att det där finns Internet, då jag väntar på några viktiga mail.
Att Asela låg mitt i en backe liknande den innan Iteya kom lite som en överraskning och man kan säga att vi var dödströtta redan då, efter 25km. Men det var ingenting mot vad vi skulle bli. Dagen bjöd på det mesta; en kort men ruggig nerförsbacke som pressade upp min cykel i 71km/h, många och långa uppförsbackar som tillsammans med 40km grusväg drog ner den totala snitthastigheten till 15km/h, fantastiska utsikter över bergslätter och bergstoppar över 4000m fick väga upp för alla de skrikandes och springande barnen som alla lärt sig 2 fraser på engelska: 
“you, where are you go!?” och “you, give me money-money!” Dagen blev lång och när solen gick ner verkade det fortfarande vara 10km kvar till bekoji. Vi hade aktivt spanat efter en lämplig tältplats de senaste 2 timmarna men eftersom all mark runt vägen är bebodd hittade vi ingen. Efter kanske 20min mörkercykling såg Danne skuggan av en träddunge en bit ifrån vägen, till synes en bit från närmsta gård. Jag gick med på att campa där, för att cykla i mörkret på en så dålig väg var ingen bra idé Så vi ledde/släpade cyklarna ett par 100 meter över en åker, bara för att hitta ett dike som hindrade oss från att ta oss till träden. Jag ville bara skrika rakt ut, men la istället min sista energi åt att övertala Danne till att vi borde sova i stan inatt, hur lång tid det än tar att ta oss dit. Han lät sig övertalas och vi släpade tillbaks cyklarna till vägen igen. Vi såg ljusskenet från en bil bakom oss så vi stog still och väntade på att den skulle köra förbi. Det gjorde den snart och när jag såg att det var en pickup tänkte jag en tanke om att få slänga upp cykeln på flaket och åka med in till stan. Plötsligt stannade bilen och började backa tillbaka mot oss, en snubbe med solbrillor och självlysande tänder hängde ut genom rutan och undrade hur han kunde hjälpa till. Jag behöver nog inte berätta resten av vad som hände, men snart befann vi oss på ett hotell, för trötta för att leta mat så vi gjorde våran specialitet: tonfisk och ketchup i pasta. Målet var enkelt: snabbt äta upp maten, sen sova.
Den fjärde dagen sedan min cyklistcomeback började motigt med grusväg och uppförsbacke första 15 kilometrarna med resultatet: medelhastighet 9,5km/h. Vi började redan prata om att vi nog inte pallar hela vägen till Dodola, en sträcka på 70km. Kombinationen dålig sömn (pga högljudd fest hela natten utanför våra motellrum), hög höjd (iofs bara 2500m), skitdålig väg och uppförsbacke verkar ha den verkan på psyket som kallas uppgivenhet. 
Men det vände när det plötsligt började gå utför. Vid de tillfällena vägen var brukbar nådde jag lätt 50 blås, dagens toppnotering: 59km/h är nytt personbästa på grusväg för min del. Men jag ska nog sluta prata om hastigheter framöver. Dels är det töntigt och jag kan tänka mej hur ni oroliga tänker. Men jag lovar att jag har haft hjälm sedan Addis, det kan min härliga dalmatinerprickiga bränna på huvudet intyga.. och jag kan tänka mej vad mina adrenalin-junkies till vänner tänker:.. “fegis”. Vi stannade en extra dag i Dodola för att vila rumporna och vandra upp i ett av de närliggande bergen. Det var skönt att komma ifrån uppmärksamheten från de ropande folkmassorna i staden och bara sitta och njuta i tystnaden och ensamheten på berget. Vi tog med ett kök och 2 påsar frystorkad mat för att äta till lunch, en bok att läsa och elda med och lite godis att tugga på. Det var en härlig dag helt enkelt, mer sånt, tack!
Jag lämnade Dodola på fredagsmorgonen i vredesmod. Någon busschaffis som sovit på samma motell som vi steg visst upp innan morgonbönutropet för att testa bussens varvstopp 10 gånger innan solen gått upp. Avgasröret mynnade mot min dörr så ljudet och avgaserna hade ju inga problem att leta sig in. Vi ville rulla ut tidigt eftersom vi inte visste hur vägen skulle se ut de närmsta 105 kilometrarna till Awasa, så halv 9 gick vi till ett café för att få i oss en stadig frukost. Min mage tål inte mer än ett par ägg i veckan och eftersom det bara verkar serveras ägg och bröd till frukost i Etiopien hade jag redan fått i mej den dubbla veckokvoten sedan vi lämnade Addis. Jag tappade tålamodet när ostsandwichen jag beställt aldrig kom och när jag undrade varför fick jag förklaringen att det inte fanns ost, så jag bad med spelat tålamod att få 2 bagels istället. 10 minuter senare hade ingen ens antytt till att jag skulle få någon bagel heller, så jag gick förbannad därifrån till en affär som jag visste hade snickers, twix och mars. Jag köpte en hög med godis och fick nöja mej med den till frukost. Vägen in och ut ur Dodola är den sämsta jag nånsin sett. Ojämnheten gjorde det omöjligt att cykla snabbare än 10km/h utan att ramla av och jag gjorde mitt bästa för att inte bli förbannad på hur dålig vägen var. Dagen skulle visa sig bli den värsta dittills. Ungar som skrek, kastade sten, ryckte i våra saker, viftade med pinnar framför oss och sprang ut i vägen precis framför oss när vi kom i hög fart nerför branta backar. Som om inte det var nog betedde sig många vuxna nästan lika illa. Vi nådde Awasa på eftermiddagen och tog in på ett riktigt hotell. Rummet hade ingen TV, men eftersom båda kände att vi behöver lite extra tid i lugn och ro på hotellet för att rehabiliteras snodde vi tvn från lobbyn när ingen såg och kopplade in den i rummet. När vi samma kväll gick genom entrén för att gå ut och leta efter Internet fick vi ett kärt återseende när vi gick in i Tanya och Dave, det australiensiska backpackerparet vi träffade på färjan till Sudan och även i Khartoum. Vi stannade och åt 
middag med dom på hotellet, för vi var väldigt nyfikna på hur deras resa varit och vice versa. När vi fick veta att de varit på väg att avbryta sin resa pga tappad reslust kunde vi verkligen förstå dem, men de hade tagit en 5 dagars treckingtur i ett av de högre bergen och där uppe i lugn och ro funnit kraft att streckköra 4 hela dagar med buss från Addis till Nairobi. Efter maten önskade vi varandra lycka till och tog farväl, för deras buss avgick 04.30 nästa dag. Vi stannade 3 nätter i Awasa för att ladda upp till en 53 mil lång slutspurt ut ur landet.
Den första etappen var 90 kilometers helvete och både Danne och jag ville bara sätta oss på vägen och gråta redan efter en timme. Landskapet var otroligt kuperat och visst, det var lika mycket upp som ner, men när det tar 20 sekunder att ta sig ner för en backe och 10 minuter upp för en likadan så känns det inte så. Befolkningen var inte heller gladare att se oss än de varit längre norrut och därför blev pinan uppför tiodubblad, när de utan problem kunde jogga med i våran snigelfart. Jag tänker inte säga mer än att de vet hur man bryter ner ett psyke. Danne försökte den kvällen på hotellet i Dila att övertyga mej att vi skulle ta minibussen till gränsen istället. Men vetskapen om att vi ska ta buss 2 dagar genom norra Kenya så fort vi passerat gränsen (Vi fick nyligen veta att en brittisk motorcyklist för ett par veckor sedan blivit skjuten av banditer när han var på genomfärd genom norra Kenya mot Etiopien.) gjorde mej väldigt ointresserad av det förslaget, trots att jag bara längtade ut ur landet. För jag minns fortfarande bussarna till Addis som om det var igår.. Nä, nu kör vi, en dag i taget!
“Det är OK att gråta när de andra barnen är dumma!”
Efter Dila var, till våran stora förvåning och glädje, alla onda människor som förbytta och folk vinkade och log istället för att skrika och kasta sten. Men uppfõrsbackarna, som vi trodde skulle börja avta, var galet många och långa. En backe minns jag speciellt. En totalt oväntad stigning från 1800 till 2500möh på bara någon kilometers sträcka försenade vårat lunchstopp med nästan en timme och vi lyckades aldrig komma igång igen efter den käftsmällen. Det blev ett billigt hotell i byn på toppen trots att vi bara gjort 55km och utan dusch på hotellet tog vi tillfället i akt när himlen öppnade sig och klev ut i skyfallet för att tvätta av oss.
Maten, har vi kommit överens om är det som efter mobbningen tagit hårdast på oss psykiskt. För min del har födointaget bestått av 3-5 tallrikar med (alltid kall) spaghetti och tomatsås och en varierande kvantitet av diverse kakor varje dag sedan vi lämnade Addis. Det är det enda jag funnit på restauranger som jag kunnat äta utan att behöva pina i mej och i affärerna har vi inte hittat NÅGOT som går att tillaga. Snabb huvudräkning ger ett antal av 35-45 pastatallrikar på 11 dagar. Vi gjorde därför ett slag för varierad kost och tog följande dag en buss mot gränsen. Fan va najs att ha Ethiopien bakom sig!
Vi fick veta att det inte går några bussar från gränsstaden moyale, utan man får betala för att åka med på lastbilsflak. Lastbilsflak som är fulla med antingen boskap eller grödor från Etiopien. Vi hoppade på lördagsmorgonen upp på en lastbil med påsar med ärtor på flaket som skulle ta oss de 50 milen till Isiolo, 20 mil norr om Nairobi. Men efter 12h av hetta, damm och hoppande på den näst värsta vägen jag någonsin sett nådde vi Marsabit, alltså hade vi kommit halvvägs; 25 mil. Vi var så trötta och hungriga att det blev omöjligt att stanna kvar på flaket. Mat och säng var det enda vi kunde tänka på och när vi fick veta att det gick en bil morgonen därpå till Isiolo kl 6 valde vi snabbt att stanna 2 nätter och ta den i övermorgon istället. Vi skulle suttit kvar på den första lastbilen hela vägen till Isiolo om vi vetat vilket helvete det skulle bli att åka 25 mil på flaket till en Toyota landcruiser. Resan gick dubbelt så snabbt som med lastbilen, men det var förmodligen de 6 värsta timmarna i mitt liv. På något sätt lyckades de klämma in 11 pers med packning på flaket och man fick ständigt hålla i sig hårt i taket för att inte ramla av. Daniel spenderade de första tre timmarna med huvudet hängandes ut från flaket för att göra sig av med allt han ätit de senaste dagarna. Från Isiolo hade vi 3h asfaltsväg till Nairobi och det är här jag stannar tills på söndag, då jag flyger till Zanzibar för en veckas avslappning. När vi kommer tillbaks till Nairobi ska vi kolla upp fortsatt resväg, har lite nya idéer:)
Las aven Dannes blogg och kolla in hans bilder, de ar fler och battre!!
Lank till dannes blogg:
http://www.travelaroundtheworld.se/africa/
-
Lank till dannes bilder:
http://www.travelaroundtheworld.se/galleri/album/72157623208749060/africa-by-bicycle.html?page=3
Tack för alla kommentarer!
PattePk
