Monthly Archive for February, 2010

Vi fick visumet till Sudan för 100usd. Vad vi har hört är att amerikaner ibland får betala 150 för samma visum men att kanadensiska medborgare kan få det för 50..

Så vi köpte biljetten till färjan och kände oss ganska nöjda med hur enkelt allt hade gått.

Det är 20 km till färjeläget från Aswan.

“Vi ska vara framme innan 12, så vi drar senast 10.” Tyckte Adam; våran nyfunna engelska cykelvän. Det lät bra tyckte vi. Ett snitt under 10 km/h lät orimligt, speciellt eftersom vi hade hört att vägen dit var asfalterad till största delen..

Men när jag fick punktering på framhjulet redan efter 8 km (är inte det ett nytt rekord?) började vi bli lite stressade. Jag testade att pumpa upp däcket och hoppades att min självlagande slang skulle täppa igen hålet. Men ungefär 1 km senare var det återigen tomt. Fan. Jag måste byta slang. I samband med min reparation blev vi varse att vi var på fel väg. Vi fick cykla tillbaks samma väg vi kom och efter dryga 6 km kunde vi svänga in på rätt väg. När vi cyklade igenom den sista byn innan färjeläget började massa barn springa bredvid oss och ropa: hello, hello, hello! De stannade efter ett 50-tal meter och 5 sekunder senare kastade någon unge en sten i ryggen på mej.

Jag försökte strunta i det och trampade vidare ner mot färjan som nu låg synlig och ännu inte lämnat land fast vi var 1 1/2h sena. När vi kommit fram till första passkontrollen (av typ 8 ) innan man fick bestiga båten upptäckte jag att bakdäcket var tomt!

Nästan 2h senare slog jag mej ner på golvet i solen på övre däck. Fortfarande med punka på bakhjulet, men med alla mina saker inom en armslängds räckhåll och tillsammans med förutom Danne och Adam; en grupp västerlänningar som antingen färdades i terrängbilar eller var på backpackingresa genom Afrika. Färjan avgick runt 17.30 och jag passade då på att laga resans andra punktering i den svalkande fartvinden.  Natten spenderade vi i våra sovsäckar under en bar himmel full av stjärnor.

Innan det var dags att kliva av färjan dagen därpå fick vi ett litet smakprov på vilket pappersarbete man måste gå igenom för att få resa och fota i Sudan. Vansinnigt många blanketter!

Vi tog in på första bästa hotell i wadi halfa, vilket kostade oss ungefär 17kr/person och priset stämde ganska bra in på kvaliteten. Under kvällen när jag provade att sätta upp mitt tält lyckades en katt smita in och pissa i det. Dagen därpå underhöll vi oss med pappersarbete fram till 14, sen tog vi en 2 timmars siesta för att undvika den värsta hettan innan vi påbörjade vårat trampande genom Sudan.

Vi kom 2 km. Sen var jag tvungen att svänga av vägen med ett tomt framdäck. Jag kunde inte tro mina ögon, men det var bara att börja laga.. Vi misstänkte att slangen måste blivit klämd, så vi gjorde allting extra noggrant. Likförbannat fick jag 2km senare återigen punktering på framhjulet. Visst, jag tillsammans med cykel och packning + 11 liter vatten väger omkring 165 kg, så det är klart det kan gå hål, men nu började det bli löjligt.

Jag började tycka synd om Daniel och Adam som var tvungna att vänta (Adam som cyklar från London hade beslutat att haka på oss en bit då hans resrutt är väldigt lik den vi tänkt oss). Men plötsligt såg vi ett mönster i hålens placering i förhållande till ventilerna på slangarna och fastslog att det måste vara nåt fel på fälgen. 5 minuter därpå rullade vi försiktigt därifrån med en nytejpad fälg. Jag höll min optimism på låg nivå för jag skulle kanske inte klara av besvikelsen av ytterligare en punktering. 9 km senare kunde vi konstatera att problemet förmodligen var ur världen och det kändes som att nu jävlar var vi på väg nånstans!

Lyckan höll dock inte i sig längre än högst en kvart. Jag kan inte redogöra ordentligt för vad som hände, för jag cyklade i täten. Men nånstans bakom mej lyckades Daniel och Adam kroka ihop i samband med att en lastbil och en bil mötte varandra precis bredvid dom. Daniels fot kommer in i Adams framhjul och Adam går omkull i vägkanten med resultatet: ofattbart skev framfälg, klämd fot och skrapade knän och armbågar. Vi släpade oss ut ett par 100 meter ut i ökensanden för att inte synas från vägen, satte upp läger och började laga mat och framhjulet.

Ungefär 10.30 dagen därpå rullade vi återigen ut på vägen. Adams framhjul betydligt bättre, men fortfarande skitdåligt. Vi gjorde 35 km fram till 12.30, men på grund av att vi kommit iväg så sent var vi tvungna att leta skugga och vila för solen försökte ha ihjäl oss. Vår räddning kom med 3 stora dräneringsrör som gick under vägen. Vi blåste upp vara liggunderlag och kröp in i varsitt rör.

2h senare väcktes vi av våra tyska, holländska och österrikiska vänner från färjan. De är 3 par som färdas i 3 stora 4×4-bilar. De stannade när de såg våra cyklar och när de fick höra om de bekymmer vi haft efter att vi tagit farväl i wadi halfa dagen innan, började de tycka väldigt synd om oss och gav oss 5 liter vatten. Vatten som gjorde stor betydelse för oss som bara hade omkring 3 liter kvar per person.

Vi trampade 25 km till innan vi tog en vilopaus där vi tryckte ner resorb i våra flaskor och hörlurar i våra öron. Alla ville komma fram till nästa by innan vi slog läger med förhoppningar om att det skulle finnas godis och läsk där, så ingen brydde sej om att vara social. Med musiken drömde jag mej iväg till en egen värld och plötsligt stog en gubbe på vägen framför oss. Han pekade på ett hus vid vägkanten, gjorde teckenspråk för äta, dricka och sova. Vi hade gjort de sista 25 kilometrarna, men jag har inget minne av det. Vi hade alla en bultande huvudvärk men vi åt lite bönor med bröd och drack en orimligt god Pepsi innan vi slog upp våra tält.

Morgonen därpå gick vi upp i gryningen, åt några brödbitar var med jordgubbssylt på, i tron om att vi hade 25 km till nästa by – där vi skulle äta en ordentlig frukost och köpa på oss rejält med snacks. Efter 30km i hårt tempo började jag vänta mej byn bakom varje krök, men den kom aldrig. Istället nådde vi nästa by på kartan strax innan 12 efter drygt 60 km med blodsockret i botten. Hettan var olidlig och det kändes som en dröm när vi vinglade in bland husen där barn sprang efter oss och skrattade, ropade: yooou! och pekade på oss samtidigt som de visade oss vägen till något slags gästhus, där vi blev bjudna på te med bröd. Jag tog 2 matskedar socker i mitt te, godaste teet nånsin! Vi blev visade till ett avskilt rum med 4 sängar i och vi slocknade ganska omgående i varsin.

Jag vaknade 1h senare med flugor i hela ansiktet. Hettan: slående. Jag insåg att jag fortfarande låg mer än 2000 kalorier efter i dagens intag och vi hade nästan 4 mil kvar att cykla. Japp, det blev tonfisk och makaroner med tomatpure till lunch. Sen renade vi lite av byns nilvatten innan vi åkte, då vårat dricksvatten var på väg att ta slut..

Förklaringen till misstaget med byn som aldrig kom är att kartan är ritad över den gamla oasfalterade vägen, som vi fått lära oss den hårda vägen inte alls stämmer med den rykande färska landsvägen, som går hela vägen till Khartoum och som ingår i Kinas investering med 1 miljard dollar till uppbyggandet av Sudans vägnät. Givetvis motiverat av Kinas intresse i Sudans oljetillgångar.

Vi anlände till byn abri i skymningen och checkade in på det enda hotellet. Kranvattnet var nilvatten, så vi gick ner till nilen och badade oss rena istället.

Vi visste att nästa dag skulle bli lång och varm, så vi beslutade oss för att gå upp 6.30 för att avverka så mycket som möjligt innan den värsta hettan sätter in strax efter 11. Men vi hade stora problem med att få tag i flaskvatten på morgonen, så vi kom inte iväg förrän klockan 10 och då hade vi inte ätit frukost än. Frukost var första prioritet efter gårdagens miss, men vi hann ändå lägga 35km bakom oss innan vi slog upp tälten i skuggan av ett träd. Jag försökte sova, men låg mest och svettade ner kudden och liggunderlaget. Vi lagade det vanliga till lunch och packade ner och rullade iväg strax efter 16. Vi hade nånstans mellan 60 och 80 km kvar till byn delgo och jag började bli ordentligt sliten.

Det är jäkligt jobbigt psykiskt att inte veta hur långt det är kvar när man är så trött. Vi kom fram tillslut, väldigt utmattade nån timme efter solnedgången. Det blev 80 km. Såklart. Delgo har inget hotell eller liknande så vi fick sätta upp våra tält på polisstationens gård. Poliserna verkade glada att de kunde hjälpa till.

Upp i ottan igen. 135 km till Dongola hade vi hört. Min cykel gick dock sönder efter 2 km dålig väg ut till landsvägen. Bakhjulet rullade knappt. Jag satte mej i vägkanten och plockade isär det för att försöka konstatera vad som var fel. Jag hade inte alla verktyg för att se det, men det verkade som att ena lagret i bakhjulet hade skurit! Ganska stort problem. Det var bara att inse, jag skulle bli tvungen att lifta till Dongola och försöka få hjälp av nån där. Danne beslutade sig för att hänga med mej och Adam beslutade sej för att cykla till Dongola.

I Dongola fanns ingen hjälp att finna. Det var bara att acceptera, det fick bli buss nästa dag de sista 50 milen till Khartoum. Återigen beslutade Danne sej för att hänga med mej. Adam ville cykla. Nu när jag varit i Khartoum ett dygn har jag lyckats konstatera att ena lagret bak är helt obrukbart. Det gäller även lagerbanan i navet. Jag ringde hem till cykeltjänst i Södertälje och de lovade att kolla upp detaljerna om navet och höra av sig snarast. Jag har en känsla av att ett nytt nav kommer behöva skickas hit från antingen japan eller europa. Jag uppdaterar med nyheter så fort jag har några!

Stay classy, San Diego!